Fotbollsgalan - en längre historia

Nu ska vi se hur mycket jag minns av galan.

Hela laget bjöds in till galan i mitten av oktober. Kul - men det blev en hel del tjafs per datorpost om huruvida vi skulle ha matchtröjor, och huruvida det är ett problem att de luktar som matchtröjor.

Projektkoordinatorn Liza, FCZ:s dagmamma, informerade oss om att så många som möjligt skulle komma på repet som började klockan 14 den stora dagen. I tunnelbanan på väg dit fick jag mobilsamtal från en Expressen-journalist som försökte pumpa ut citat från mig som kunde vantolkas som att jag skulle ha diagnosen Aspergers syndrom och vara funktionshindrad.

Efter att ha träffats på stationen lyckades vi, Liza och dagpappan Richard bli insläppta på Hovet. Sen satt vi på en tom läktare och väntade på att få göra "vår grej". Efter två timmars tittande på ett hackigt rep var många tvungna att gå. Jag stannade kvar och repade min intervju under förvirrade former. Jag kände starkt behov av smink och lyckades få Suzanne Sjögren att släppa in mig i en loge.

Klockan sex var vi på Globens hotell för att träffa de två fans som vunnit SMS-lotteriet och signera tröjor. Flera av killarna i laget var upptagna med att slåss med tifo-ballonger som de snott från Hovet. Före och under insläppet omgavs vi av ett oräkneligt antal framsträckta autografblock och mobilkameror. Ännu mer skulle det bli under galan.

Vad som hände på scen vet ni redan, så det hoppar jag över. Det ni inte vet är att vi satt ner under hela galan och var oroliga, eftersom vi inte hade något körschema och inte visste när vi skulle vara i bild. Jag valde min enda paus synnerligen olämpligt och lyckades stressa upp kamerateamet rejält. Det är kul att bli intervjuad, men jag tycker att de andra killarna också förtjänar uppmärksamhet - programmet heter inte FC Tore.

Sen var galan slut och det blev fest på Globens festvåning. Där förundrades åtminstone jag över hur mycket människor som är inblandade i fotbollsrörelsen utan att stå på planen. Sponsorer, matchsekreterare, massor av journalister... Vi fick också för första gången träffa Thomas Nordahl, vår allvarlige och orolige kommentator, i egen hög person. Fest var det som sagt på Undici också, och de flesta spelare hade hittat dit. Det lär inte ha spelats mycket svensk elitfotboll under tisdagen...