Är det roligt att vara kändis?

Ingen som var inblandad i FCZ hade föreställt sig att det skulle bli så stort i massmedia som det just nu är. Vi i laget har blivit kändisar - vissa mer än andra - och antalet människor som lägger märke till oss på stan har ökat hela tiden. Många är nyfikna på hur vi känner inför detta. Ytterst beror det på personlighet, jag försöker tala för mig själv.

Det finns två sorts människor som kommer fram och hälsar. Typ 1 är äkta beundrare som ser upp till oss och tycker vi är häftiga. Typ 2 har inga särskilda känslor för oss, men tycker att de själva är häftiga för att de kan skryta med att ha träffat en tv-kändis. Jag kan på några sekunder avgöra om någon som känner igen mig är typ 1 eller 2.

Det är (nästan) alltid trevligt att träffa typ 1, och höra ärligt positiva omdömen. Äkta fans är viktiga för oss i laget. Om du tillhör typ 2 så ska du lämna oss i fred. Du som tycker att du ökar din sociala status genom att grabba tag i min axel på gatan och ropa "FCZ! FCZ!" borde skaffa ett liv.

Liv är också en bra medicin för dem som skriver hat- och håntexter på webben om att vi skulle vara dumma eller fåniga. Vi fattar att de som rackar ner på oss på dataspelsforum och i chattar är frustrerade fjortisar som försöker göra sig märkvärdiga genom att tycka tvärtemot majoriteten (typ som nynazister). Om de verkligenvar besvärade så skulle de inte titta på programmet.

Och om alla i FCZ skulle få en krona för varje gång vi får frågan "Hur gick de' mot djurgår'n?" så skulle vi tjäna bättre än Glenn.